INLOGGNING

Namn:
Lösenord:
Spara lösenord
 

INNEHÅLL
Adresser
Arrangemang
Kalltjärn
Kartor
KFUM-pladder
Klubbstuga
Länkar
Månadsprogram
Om KFUM Orientering
Tjejpladdret
Ungdomssidan

INTERNT
Arkivet
Ny medlem? Skaffa login!
Statistik
Styrelse & kommittéer
Ullmax

AKTUELLT
Stugvärdar 2024
Avlysning Skjutfältet
Eventor - Anmälan
KLUBBANMÄLAN (Eventor)
Naturpasset

SPONSORER






 
HISTORIK

Första tecknet på att orienteringssporten utövats inom KFUM Örebro finns i form av en gravyr på ett vandringspris från 1916. "KFUM-pokalen. Vandringspris i nattlig orienteringslöpning på skidor" lyder texten. I övrigt är denna - onekligen fascinerande - verksamhet höljd i dunkel.

1927 vet vi däremot att det löptes en orienteringstävling väster om staden den 23 oktober. Detta år räknas som KFUM-orienteringens födelseår i Örebro, och segraren - Knut Rockström - som vår förste klubbmästare. Året därpå sprangs också en tävling på hösten och från det tillfället finns även kontrollpunkterna angivna. Segraren hette Bror Häger.

De som ägnade sig åt denna verksamhet var i huvudsak friidrottare ur KFUM:s IA (Idrottsavdelning) i Örebro, och 1928 hade intresset för orientering vuxit så pass att IA mera officiellt tog upp grenen på sitt program. Så var det hela i gång.

Under 30- och 40-talen dominerade bröderna Lundberg KFUM-orienteringen och tillhörde distriktseliten. Mellanbrodern Rune blev föreningens förste distriktsmästare 1937 i trakten av Boo och året efter upprepade äldste brodern Bosse den bedriften i Klotenskogarna. Yngste brodern, Tore, var flera gånger mycket nära DM-tecken, men lyckades aldrig fullt ut. Bröderna Gustaf, Sven och Axel Löfgren tillhörde också förgrundsfigurerna under den här perioden, liksom Olle "Kasa" Hägerås, m.fl.

Med 40-talet kom Bengt "Frasse" Skoglund med i KFUM:s Almbygrabbar och även in i orienteringen. Han kom att bli en av de stora profilerna - inte bara inom orienteringen utan inom hela KFUM:s IA Örebro. Det var överhuvudtaget utmärkande för de här decennierna att orienteringsutövarna även sysslade med många andra idrotter parallellt. Handboll, tennis, bandy och inte minst friidrott för att nämna några. 1953 tog ovan nämnde "Frasse" Skoglund klubbens första SM-medalj genom en tredjeplats vid SM-tävlingarna i Bollnäs.

Slutet av 50-talet kom att bli den första verkliga storhetstiden, nationellt sett, för KFUM:s IA Örebro med en tredjeplats på SM-kavlen 1957, seger på Siljanskavlen 1959 och en 5:e plats på 10-milakavlen 1960. Landslagslöparna Bertil "Lappo" Lindblad och Halvard Nilsson (svensk mästare från Skellefteå som flyttat till Örebro) var nu klubbens dominanter vid sidan av ett antal duktiga juniorer - Erik Lindskog, Arne Bergquist (JSM-segrare från FK Vittus) och bröderna Hallmén - och, fortfarande, "Frasse" Skoglund. Många duktiga löpare sökte sej nu till KFUM Örebro, (orienteringsambassadören Peo Bengtsson sprang t.ex. i klubben något år), men i början av 60-talet splittrades elitgänget och hela KFUM-orienteringen hängde på en mycket skör tråd i Örebro. Det blev nu några verkligt magra år.

Men ett jättejobb av några juniorer med mer klubbkänsla än egen elitsatsning - Lars-Olov Olsén och Nils-Olov Åsman t.ex. - medförde att en ny, mycket lyckad ungdomskull fostrades i klubben och snabbt tog sej till distriktseliten. Anders Boström, Mikael Friman, Björn Fransson och inte minst tre bröder Fredriksson, Benny, Weine och Bjarne. (Den äldste brodern, Leif, startade sin orienteringskarriär i mognare ålder.) Största framgångarna fick Benny Fredriksson, som blev landslagsman, bronsmedealjör på Lång-SM och så när förde KFUM Örebro till 10-milaseger 1971. Benny fick ge sej med 3 sekunder i en spurtuppgörelse mot IK Fyris från Uppsala efter att skött all orientering i klungan på slutsträckan. Detta är den hittills största framgången för KFUM Örebros orienterare.
Under den därpå följande 5 årsperioden upprepades fenomenet från 50-talets slut. Många duktiga löpare sökte sej till den framgångsrika föreningen, och KFUM Örebro hade tätkänning i både 10-mila- och SM-kavlar, men närmare "Den Stora Triumfen" än på Bogesundslandet 1971 kom inte klubben.

1973 omorganiserades idrotten inom KFUM Örebro och de tidigare sektionerna utträdde ur KFUM:s IA Örebro som därmed endast kom att bestå av friidrottare. Därmed bildades KFUM Örebro Orienteringsklubb, som en fristående förening, men självklart i nära samarbete med den övriga KFUM-verksamheten i Örebro. Uppdelningen gjordes i huvudsak av ekonomiska skäl.
Detta år blir också Ingvar Hultman klubbens ordförande - ett ordförandeskap som kom att sträcka sig över 23 år, fram till 1996.

Precis som på 60-talets början splittrades elitgruppen i slutet av 70-talet. En tung återupp-byggnadsperiod inleddes med ungdomssatsningen "SOL-skolan" 1977 under sommarlovets 2 första veckor, en ännu årligen återkommande orienteringsskola för ungdomar i Örebros västra stadsdelar. Ett stort gensvar på den satsningen i kombination med en gedigen arbetsinsats i samband med O-Ringens 5-dagars i Örebro, som stärkte klubbkänslan hos de kvarvarande, gjorde att KFUM Örebro så sakteliga återhämtade sig som en komplett klubb. Medelmåttiga resultat, men med trivsel och sammanhållning var kännetecknen. Dock underlät inte klubben att ställa upp, och sätta en ära i att ta sig runt, i de stora budkavlarna. Brödraparen Tomas och Anders Larsson och Torbjörn och Tomas Jansson hörde till förgrundsgestalterna tävlingsmässigt under 80-talet, och på ledarsidan drog Hans Jonhed och Lasse Hellstrandh ett tungt lass.

Med 90-talet kom de stora framgångarna på ungdomssidan genom ihärdigt ledarskap av Lasse Arlebo. Stor dominans i distriktet, SM-guld i yngre juniorklassen 1992 och 1993 för Albin Arlebo och seger i Valborg Cup flera år i rad. Att KFUM Örebro blev näst bästa svenska klubb på 10-milas Ungdomskavle (5:e plats) visar på topp, och det faktum att klubben var den enda klubb, över huvudtaget som lyckades ställa upp med två pojk- och två flicklag på Ungdomens 10-mila visar på bredden. Liksom att ingen annan klubb i distriktet orkade med att, som KFUM Örebro, starta med hela tre lag i den prestigefyllda 25-mannabudkavlen i Stockholm. Allt detta 1995.

Även 1996 startade vi med 4 lag vid ungdomens tiomila samt 3 lag vid 25-manna, vilket visar på en fortsatt stabil bredd. Men vi hade också en stark elit, vilket framförallt visades genom Emma Arlebos fina andraplats på Natt-SM.

1997 var vårt stora mål att vara med och placera oss på Ungdomens Tiomila, en femte plats och näst bästa svenska klubb efter missar på de tidiga sträckorna var helt klart godkännt.

Som ofta går allt i vågor. Efter de stora årgångarna, födda 1977-80 upptäcktes plötsligt ett glapp i ungdoms- och junioråldrarna. En ny ungdomssatsning inleddes, men om U10-mila ska vara ett mått på verksamheten, har vi några resultatmässigt magra år framför oss med enstaka löpare i varje åldersklass, framför allt på killsidan. Men om vi lyckas hålla i den nuvarande ungdomskullen, ska vi inom kort återigen kunna ställa upp med två kill- och tjejlag - minst.

Om det var tunt på ungdomssidan vid millenieskiftet, så har gamla Team-97-gänget medfört full fart i seniorverksamheten med egna löpare och ett antal "wannabes" och "hangarounds".

Tävlingsmässigt är de senast årens största framgång SM-veckan på Gotland 1999, där herrseniorerna placerade sig som 17:e lag i budkavlen, samtidigt som juniorkillarna belade en fin 6:e plats. Även DM-kavlen 2001 minns vi KFUM:are med glädje. Seger i herrklassen för Per Jonhed, Erik Groth och Oskar Arlebo, över de senaste decenniernas dominanter Tisaren och Hagaby, och dessutom andra- och tredje platsen på damsidan.

Arrangörsmässigt är föreningen mycket aktiv, med årliga KFUM-träffar i Närkepaketen i maj, Skol-SM 1999, ett tungt lass och många drivande funktionärer i 5-dagars 2000 och 2004 står KFUM Örebro som värd för USM i Kilsbergen.

Bredden då? Ja, bli inte förvånad om vi endera året har ett fjärde lag i 25-manna. Det känns inte alltför långt borta...


[Tillbaka]