Weines sätt och förmåga att, i alla fall utåt sett, leva vidare fullt ut på den nivå sjukdomen medgav, var precis vad man kunde förvänta sig av just Weine Fredriksson. Han fortsatte att sköta det han tagit ansvar för i vår verksamhet, t. ex. skötseln av vår del av Bergslagsleden, revidera kartor och planera våra Veterantävlingar. Dessutom fortsatta han, så länge någon kraft och förmåga, återstod, att delta i olika orienteringsarrangemang.
Weine kom med i vår verksamhet i nedre tonåren. Drogs med när storebror Bennys talang upptäcktes i slutet av vår elitepok i sent 50-tal. Även Weines framgångar kom snart, och han lockades över något år till Hagabys då framgångsrika ungdomsgäng. ”Men det var inte bättre där!”, som Weine uttryckte det för någon månad sedan. Snart var han tillbaka i moderklubben och blev en mycket, mycket säker del i den framgångsrika generationen KFUM-orienterare under 70-talets första hälft. Framgångarna som orienterare brukar också betyda hög klass som kartritare och banläggare. Det gällde definitivt för Weine.
Man ska inte bara minnas Weine som orienterare, skidåkare och ansvarig för perfekta skidspår i Kilsbergen, utan framför allt för den person han var - pålitlig, rejäl, trivsam, humoristisk och otroligt lätt att ha att göra med. I allt.
I klubbens 40-talistgäng sades det ibland att det blir han, den mest kärnfriska av oss alla, som får ta hand om oss andra på ålderns höst. Så blev det inte.
|
| Klicka på bilderna för att se dem i större format
|
