På begäran refererar nu vårt H21-lag sina lopp från SM-budkavlen i Skåne där klubben för första gången på otroligt länge belade en plakettplats.

Sträcka 1, Erik Groth

Att springa budkavle, förlåt stafett heter det visst numer, tycker jag kräver en del av löparen. Efter att klubbens färskaste trebarnspappa kallat mig ”kavleräv” så tänkte jag ösa ur den enorma kunskapsbank (hybris drabbar en med åren) jag samlat på mig och berätta dels om mitt lopp under årets SM-stafett samt hur jag tycker man ska springa kavle. Eftersom jag blivit lovad att varken bli nedkortad eller redigerad breder jag ut mig ordentligt, håll i hatten…

Självklart måste man innan startskottet ha förberett sig på bästa möjliga sätt. För mig innebär det att man vet vad som väntar, man har tittat på gamla kartor om det finns, man har ätit, skitit och sovit ordentligt och man har bekantat sig med TC så man vet vart man ska ut och i vilken fålla man ska springa in i. Tränat har man förhoppningsvis också hunnit med…

Efter förberedelserna ska det ju avgöras i skogen och där finns det lite att fundera över.
För det första, trots att det tar en del kraft, tycker jag att det är viktigt att ligga med långt framme direkt efter start. De 4-5 killarna som ligger längst fram är oftast så pass bra att man inte bara kan springa ikapp dem och detta gör att man får slita i början. Man måste vara så pass vältränad att man orkar med det. För det andra måste man ha fingertoppskänsla nog för att veta när man enbart kan hänga med och springa på ryggar och när man måste ha stenkoll var man är och vart man ska. För det tredje gäller det att veta vilka killar man kan låta springa och vilka man inte kan låta dra iväg. Med det menar jag att det faktiskt inte är han på förstasträckan som avgör stafetten utan det är först när sistasträckslöparen korsar mållinjen som det är avgjort. Det är kanske inte viktigt att vara före ett tredjelag för en konkurrentklubb på förstasträckan men det gäller att inte låta samma klubbs förstalag försvinna iväg. För det fjärde måste man våga. Känner man att det verkar som om alla drar snett måste man både mentalt och fysiskt våga köra ett eget vägval och vika av. Det här är en svår avvägning, ibland kanske det ändå är bäst att följa med klungan trots att det går lite hawaii. Är det Tobias Noborn som ligger längst fram i klungan på Långa natten kliver man inte gärna ur tåget.

Det var en kort sammanfattning på hur jag försöker springa igenom en kavlebana. Hur lyckades jag genomföra det på SM då? Tja, både ris och ros…

Min träning under året har varit riktigt bra, trots sin ringa mängd. Dock har kvaliteten höjts avsevärt i o m flytten till Garphyttan så jag visste att formen var god och att jag skulle hänga med bra. När man inte springer så många tävlingar så ser man desto mer framemot de man ska springa så jag var riktig sugen på att göra ett lika bra lopp som på DM-stafetten. Jag kände mig lugn eftersom jag tyckte att jag hade bra koll på terrängen, tävlingen gick ganska nära gränsen till Blekinge och där har jag de senaste åren tillbringat ganska mycket tid. Årets upplägg med en kort förstasträcka passade mig perfekt.

5400 m låg framför oss när vi stod och väntade på att bli ivägsläppta kl 0900 (gå gärna in på RunOway och titta på banan). Långt ut till höger i första ledet, redan där kändes det som om att detta skulle gå bra eftersom den snitslade vägen till start gjorde en stark högersväng efter 100 m. Skottet gick och precis som förväntat blev det en vild kubbning. Precis vid högersvängen stod en funktionär som skulle försöka freda ett staket, jag hoppas att min tackling inte gav honom några större men. Ut på en väg och här bröt jag mot min regel om att våga, jag tyckte det kändes som om vi sprang för länge innan vi skulle vika upp till vänster. Skit också, nu MÅSTE vi in i skogen tänkte jag. Min känsla var riktig för vi hade sprungit för långt på stigen, jag kom till höjden framför den jag skulle till och det blev en runda innan kontrollen hittades. Nu gäller det att bita i tänkte jag, ut på samma stig och försök att trycka ikapp några. Redan här insåg jag att jag tappat lite för de som man vet ska vara där framme var inte där utan det var några killar som man kände på sig skulle få det jobbigt. Dock hade jag Martin Larsson i Blåvitts förstalag precis framför mig och jag visste att om jag kunde få lite draghjälp där kunde vi avancera fort framåt. Mycket riktigt, tvåan satt klockrent och trean också. Ut på en stig mot fyran och nu såg jag att det skulle bli svårt, grönt och ganska diffust runt kontrollen. Gjorde en liten krok men inte farligt. Nu började det vara ”rätt” personer runt omkring en så det kändes bra. Ut i en mosse mot femman, bara att klafsa på och känna rytmen från Markaskogen. Tyckte klungan fortsatte för långt så jag gick själv upp mot kontrollen och fick den direkt.

Fort mot sexan, säkrade mot vägen och fick den fint. Vår lilla bana såg ganska ynklig ut på 15000-del så nu var det faktiskt inte så mycket kvar att springa. Kort snabb sträcka till sjuan, bara att ligga i draget och tugga. Sen vidare upp på höjden innan målet, den hade jag läst in mig på innan tävlingen så jag visste att det gällde att hålla i grejerna. Jobbigt uppför kanten men bara att kämpa på. Tycker de andra drar konstigt så jag viker av och får min kontroll perfekt. Isac i Tisarens förstalag också med, vi verkar vara de enda som hade kontrollen. Nu går det fort, inte långt kvar och det känns som om jag trots allt ligger med långt framme. Vi tar nästa direkt och nu vänder vi upp på höjden igen, jobbigjobbigt men känner mig ganska fräsch. Vi gör en onödig 30 sekundare på den lilla gropen, går på en nit och läser på stenar som tydligen inte fick vara med på kartan. Tysan, fort vidare mot nästa. Kommer lite för långt ner, får klättra upp en liten bit. Nu är det bara tokrusning ner mot sista kontrollen. Hamnat i en liten klunga, undrar vart vi ligger? Klämmer ner pinnen i sista kontrollen och full fart mot mål. Mycket skön känsla när man hör herr Forsberg säga att ”här kommer lagen från plats 8 och uppåt, knappt 1 minut efter täten”. Skickar ut Löken strax efter Matt i Tisaren, mycket bra.

Efteråt kan jag bli lite förbannad på att jag inte vågade gå in tidigare på väg till första, men men. Resten av loppet genomfördes konsekvent med rätt fokusering vilket gav ett bra resultat. Löken, Pontus och Oskar gjorde en formidabel insats och förde in oss på en mycket bra 10:e plats, vi kanske trots allt har lyckats bli kavlerävar?


Sträcka 2, Per Eklöf

Jag anade att formen var bra när jag började uppvärmningen. Norsjön runt (en halvmara) förra helgen hade känts riktigt bra och all träning i veckan hade gått bra. Det fanns i bakhuvudet att det kanske hade varit lite väl mycket och hård träning i veckan men jag hoppades självklart på att benen skulle vara pigga. Uppvärmningen kändes skaplig, inte mer än skaplig faktiskt, men efter att jag har hört rapporter från skogen att Groth låg med bra på första sträckan så började jag tända till mer och mer. Groth gjorde ett bra lopp på första sträckan och jag fick gå ut i bra drag med Tisaren, Stora Tuna, IKHP 2 m.fl. Jag startade i ganska bra tempo och det kändes bra, det var en sträcka med ca. 400 m väglöpning och vanligtvis brukas dessa sträckor passa mig dåligt, med mitt segsteg och allt, men idag kändes det bra och jag hängde med de andra lätt.

Jag hade ensam gaffel med Tisaren till första kontrollen men efter den första kontrollen hände något skumt. Alla var borta och jag var helt ensam i skogen ända tills den 5:e kontrollen. Jag missade inte mer än 30 sekunder totalt och hade bra fart på benen men ändå så var jag säker på att jag hade tappat mycket och började tänka att nu har jag gjort bort mig. Men på väg till den 6:e kontrollen i ett grönområde så kom IKHP, Leksand och några andra lag farande från fel håll och då kändes det bra igen. Vi sprang tillsammans i några kontroller men gjorde en liten bom på en kontroll så det kom ifatt några lag till, men det var mest positivt faktiskt, farten höjdes mycket efter detta. Jag hängde med dem till varvningen där många från KFUM hejade fram mig, ”Häng med den här klungan till växling nu så blir det perfekt” skrek någon så det gjorde verkligen att jag fokuserade enormt på den sista slingan. Sistan slingan var mycket lättare än den första, mycket löpning och tydliga och ganska lätta kontroller, men det kanske var för att jag låg i en stor klunga och bara låg med och styrde.

Alla kontroller spikades och jag låg långt fram i klungan som nu var uppe i ca. 15 lag. Tyvärr så hade jag en lång gaffel till 5:e sista kontrollen som gjorde att jag tappade ca. 30-40 sekunder på täten. Till 3:e sista kontrollen som var en långsträcka med mycket väglöpning lyckades jag hänga i bra och växlade i den första klungan med bra häng för Pontus.

Efter målgång tänkte jag att nu har vi ju kvar Pontus som extremt sällan gör bort sig och sen Oskar som har visat bra form. Detta kan nog bli riktigt bra och spännande och det blev det ju också... :-)


Sträcka 3, Pontus Halldin

Mina tankar på SM-kavlen väcktes av Per Sjögren och Oskar Arlebo under nedjoggningen efter Groths backträning i slutet av juli. Därefter inriktades all träning på att få en hyfsad formtopp lagom till SM-veckan. Den mentala träningen inleddes relativt omgående. Kartan över området letades fram ibland Malins kartpärmar och möjliga bansträckningar gicks igenom. Efter sedvanligt cykeltest veckan innan fick jag att ett kvitto på att formen var på gång. Eftersom svärföräldrarna bor i Vilshult som ligger närheten av SM-terrängen, bodde hela familjen där istället för med klubben. Ett uppmjukningspass på lördagens förmiddag i tävlingslik terräng avslutades med några snabba rusher och följdes av ett stort kolhydratsintag under eftermiddagen och kvällen. Allt var klappat och klart för tävlingsdagen.

Nattsömnen inför tävlingsdagen blev inte den bästa av olika anledningar och när jag närmade mig TC kändes kroppen allt annat än pigg. Konstaterade att Erik som vanligt inte gjorde någon besviken genom att göra ett stabilt lopp på första sträckan, bra jobbat! Innan jag värmde upp såg jag hur Per Eklöf passerade varvningen i en stor klunga som jagade täten, nu kom de positiva känslorna från förra årets SM-kavle. Under uppvärmningen signalerade dock kroppen att den inte alls ville vara med. Tänkte att detta kommer att bli en riktig plåga! Kollade in alla andra gubbar i växlingsfållan för att få en bild över vilka som jag skulle umgås med den närmaste timmen, provlöpte även snitseln mot startpunkten. Taktiken var klar, inga bommar och löpa avslappnat så länge som möjligt.

Löken hade efter varvningen tagit in tid på täten och växlade ut mig långt bak i tätklungan. På väg till första släppte jag förbi Orions Yuri Omeltjencko innan jag dök in i skogen och fick första direkt. På väg till andra såg jag Tuna, Orion och Pan, löpningen kändes trots allt hyfsad. Vid tredje dök Mattias Karlsson från IKHP upp. Visste att han gått ut en bra bit före mig så nu förstod jag att jag troligen hade avancerat i fältet. Försökte följa Mattias efter grusvägen till fyran och började känna lite mjölksyra i benen. Väl inne i den täta granskogen strax före fyran fick jag en rispa i ögat av en torr grangren. Så jag tvingades slå av på takten i ett par hundra meter för att inte missa den gafflade kontrollen. Såg Mattias försvinna ur sikte när han sprang ut från sin kontroll. På väg mot sexan dök Jan Troeng från Linné upp bakom mig. Styrde bakom honom fram till nionde kontrollen. Upp mot tionde tyckte jag att Troeng sprang upp för högt på sluttningen, men jag blev snabbt varse om att han hade rätt när jag såg honom snabbt försvinna ner mot 11:an, skit där försvann loket tänkte jag. Försökte samla ihop mig men bommade även lite på kontrollen innan varvningen. Passerade varvningen och fick ett skönt besked att vi låg åtta! Andra halvan var något lättare, och kontrollerna satt i vägen för mig. Inför långsträckan hemåt sprang jag förbi en trött Anders Åkerman från skogsmårdarna. Sista berget kändes som en plåga i vader och ben men viljan tog överhanden. Tvingas släppa förbi både Pan inför spurten och även Omeltjencko på upploppet och växlade mycket nöjd ut Oskar som 8:e gubbe på sista sträckan.

Efter en nervös väntan dök Oskar upp på prisplats på upploppet, ja den känslan kommer jag aldrig att glömma.


Sträcka 4, Oskar Arlebo

Då var det bara min redogörelse kvar av historien som de andra ju redan avslöjat hur den slutar... Strax efter att Pontus sprungit ut började jag byta om och tejpa fötterna för att ha god tid på mig att värma upp, vilket brukar behövas nu för tiden. Medan jag försökte jogga igång kroppen på grusvägen till TC lyssnade jag spännt efter rapporter från skogen, men tyvärr nämndes ingenting om Pontus bland de först 20 lagen. Jag kan ärligt säga att det var med blandade känslor jag konstaterade att han måste ha tappat rejält fram till radiokontrollen på första varvet; å ena sidan var det naturligtvis tråkigt att vi tappade placeringar, å andra sidan minskade det pressen påtagligt på min svårstartade och tydligen inte särsklit löpsugna kropp.

Det började närma sig varvning för täten och jag beslöt mig för att jogga upp mot målet för att hinna se Pontan passera, men innan jag hunnit fram hör jag Per Forsberg säga att KFUM varvar som åttonde lag och hinner se en skymt av en långärmad KFUM-blus som försvinner in i skogen med förbluffande hastighet. "Vad i hela världen håller han på med", tänker jag medan jag springer ner till vägen igen för att desperat se om det går att tvinga igång benen. Jag är i gott sällskap märker jag, idel topplöpare på A- och B-landslagsnivå värmer upp inför sista sträckan och jag förbannar mig själv för all utebliven träning de senaste månaderna. Det här kommer inte att bli roligt...

Växlingsögonblicket närmar sig obarmhärtigt och snart hör jag vårt nummer förvarnas, fortfarande på åttonde plats, tillsammans med Pan-Kristianstad och OK Orion. Hinner tala om för Pontus vilket race han gjort innan jag tar upp jakten på de andra samtidigt som jag försöker vika fram sträckan till ettan på kartan. Hittade ettan direkt och fick sällskap med Pan som också hade lång gaffel, hänger honom när han missar tvåan med en minut och blir sen helt själv när vi har olika tredjekontroller. Hittar dock min kontroll direkt och fortsätter i min ensamhet och i ett så högt tempo jag orkar och vågar att plocka de resterande kontrollerna fram till varvningen. Gör en liten krok på samma grop som Erik tydligen hade problem med på första sträckan, men får fortfarande inget sällskap bakifrån och in till varvningen ser jag återigen Pan-Kristianstad.

Varvar under öronbedövande hejarop och lyckas urskilja att vi nog fortfarande är sjunde och åttonde lag. "Nu hänger vi i" säger jag till mitt sällskap när vi återigen kommit ut i skogen, bara för att konstatera att han har 100 meter kortare gaffel och ser dessutom att Erik Rost från Malung Skogsmårdarna hunit smita förbi på en ännu kortare variant. Tar sikte på deras ryggar och börjar försöka jaga ikapp. Lyckas med det lagom till slutet av en långsträcka, där jag återigen har yttervarv och hamnar på efterkälken och får börja om med jakten igen. När jag återigen lyckats täta luckan ser jag att Anders Holmberg från Järla passerat och anslutit sig till vår klunga, samtidigt som jag kan konstatera att jag denna gång haft kort gaffel och hunnit passera min kontroll med 50 meter och tvingas vända. Här börjar det kännas att pressade läget tar på krafterna - orken är på upphällnigen, trots att både min och pulsklockans upplevelse är att jag inte sprungit var sig särskilt länge eller särskilt fort. Lyckas få syn på ryggtavlan på Skogsmårdarna och bestämmer mig för att nu minimera kartläsning och egna initiativ och satsa allt på att hänga med in till mål.

Är inte helt nöjd med hans vägval på den sista långsträckan tillbaks till mål, men inser att vad som helst är bättre än att tappa draget och tvingas hålla farten uppe själv. alltså håller jag tyst och koncentrerar mig på att hänga med. Vet inte om Pan och Järla är före eller efter oss, men räknar ut att oavsett så finns chansen till topp 10-placering förutsatt att inga ytterligare lag kommer ikapp. Tappar Rost i ett tätt grönområde på slutet av sträckan och när jag passerar en väg strax innan kontrollen kommer istället Henrik Löfås från Stora Tuna och jag får en ny rygg som hjälp de sista kontrollerna in mot mål, vilka med största säkerhet är ogafflade. Löfås försvinner sakta men säkert ifrån mig och jag skymtar att han fått vittring på Pan-Kristianstad långt framför, men inser att jag får inrikta mig på att hålla tätt bakåt, inte minst för att inte riskera några misstag och tappade placeringar.

På väg mot sista kontrollen hör jag speakern säga att 13 lag passerat förvarningen och bedrövat ger jag upp drömmen om en placering bland de 10 bästa. Sekunden senare hör jag att Järla springer in som sjunde lag, Stora Tuna kommer att bli åtta och Pan-Kristanstad nia. Samtidigt som jag får syn på den sista skärmen går det upp för mig att jag då måste vara det tionde laget... och att det alltså är ytterligare tre lag som måste jaga tätt bakom. Mycket riktigt, när jag stämplar ser jag Malung, Mora, och Södertälje storma ner mot kontrollen i ett tempo som inte ger mig någon lust att dröja kvar ytterligare. Krockar med ett träd längs med snitslingen mot målgärdet och tvingas accelerera upp igen från noll i gyttjan, samtidigt som benen känns helt slut. Vågar inte vända mig om utan ger allt i den sista svaga sluttningen upp mot mål och stupar över mållinjen som tionde lag.

Äntligen är rekordplaceringen (17) från Gotland 1999 slagen, frågan är hur länge tiondeplatsen från Skåne 2006 håller sig? Ganska precis ett år är min förhoppning...


Övriga lag

Vi får inte glömma att vi faktiskt hade ytterligare tre lag i tävlingen, där flera fina insatser gjordes. Framför allt vårt andra damlag sprang bra och låg så bra som 17:e efter att Kristin och Emma sprungit. Stina fick den otacksamma uppgiften att ta sig an den långa sista sträckan och de flera år äldre konkurenterna men gjorde ett bra lopp som resulterade i en slutlig 39:e plats. Förstalaget med Sara, Iva och Anette han dock passera och slutade 25:a. Vårt andra herrlag hade stuvats om lite och eftersom Per Sjögren var sjuk och Per Eklöf flyttats upp till förstalaget fick Björn hoppa in och springa den korta första sträckan, följd av Oskar Axelsson, Janne och Stefan, som förde imål laget på placering 47, efter bra lopp av framför allt Janne.

Skrivet av: Erik Groth

Skriv ut den här nyheten Länka till nyheten: https://www.ol.kfumorebro.se/ol/?page=shownews.asp?id=1786

[Tillbaka]

Skriv en kommentar till den här nyheten

Skrivet av:  fimpen [2006-09-28 13:45]
Mycket trevlig läsning!

Skrivet av:  Nils-Olov [2006-09-27 23:22]
Tackar för en mycket trevlig och spännande läsning. Kul att läsa hur ni har förberett er och era känslor inför loppet. Min önskan är att få läsa en eller flera liknande berättelse nästa år.

Skrivet av:  One96 [2006-09-27 22:37]
Grattis Grab... öhh... 3 gubbar och en grabb! Känner er nöjdhet och gåshud när jag läser, gött mosat!

Skrivet av:  Löken [2006-09-27 21:19]
Ja detta var fint :). Jag ryser nästan när jag läser det... Trevligt var det iaf...

Skrivet av:  Groth [2006-09-27 17:26]
Det här kallar jag en redogörelse som heter duga!!

Skrivet av:  Pionhed [2006-09-26 8:10]
Kul att läsa, roligt att veta hur ni tänker och känner. Väntar med spänning på mer!

Skrivet av:  da Silva [2006-09-25 15:57]
Väntar på att sträcka 2 och 3 ska ta över efter Groth så ska jag avsluta med en rapport från sistasträckan. Dock kan jag inte lova att den blir lika fyllig som den här... :-) Löken, Pontus>>> Maila till mig så fyller jag på den här nyheten!

Skrivet av:  bomagnusson [2006-09-25 13:57]
Laget> tack , en av årets idrottshöjdare!!!!!!!

Skrivet av:  bjornlindgren [2006-09-25 13:05]
Tack killar för underhållningen. Kul rapport, Groth.