|
Om vad som hände Skottland!
| 2005-09-02 12:23 |
När de flesta seniorer drog till Finland för att springa Jukola/Venlakavlen i juni flög Cristoffer Jonsson och jag själv med familjer till Skottland för att springa LAMM (Lowe Alpine Mountain Marathon), ett tvådagars bergsmaraton, någonstans i högländerna. Här är novellen om vad som hände där...
Bergsmaraton är en tävlingsform där man springer i lag två och två tillsammans under (oftast) två dagar och där man bär med sig all utrustning inklusive den mat som man behöver för de två dagarna. Skottland är något av tävlingsformens hemland. Skottarna har genom historien haft en stark dragning efter att springa upp och ner för sina berg, ofta med ett koppel jagande engelsmän efter sig. Historien har nu gett avtryck i form av ett antal olika tävlingsvarianter som också är rätt stora deltagarmässigt sett. Under LAMM i år deltog inte mindre än 750 lag uppdelade på sex banor. Vi sprang den näst längsta A-banan.
Förspelet till resan var rätt rolig. Tävlingsplatsen för LAMM hålls nämligen alltid hemlig tills tätt inpå tävlingen. Dagen för avresan kunde vi dock läsa att tävlingen skulle hållas vid staden Oban på den skotska västkusten och att det skulle vara tre km promenad till TC från parkeringen. Arrangören hade varit väldigt hyggliga och i förväg bokat boende för våra familjer bara en km från TC och vi skulle få mer information om exakt var när vi anlände till parkeringen. Vi skulle dock se till att ha bilen fulltankad när vi anlände eftersom tävlingen skulle gå i djupaste vildmarken och vara vid parkeringen i lunchtid dagen innan tävlingen för att hinna! Väl framme vid parkeringen fick våra många frågetecken sina svar. De tre kilometrarna promenad till TC var uppdelade på två till hamnen i Oban och en på ön Mull 45 min färjefärd från Oban. Eftersom vi hade följt uppmaningen någorlunda och var hyfsat i tid så hann vi med näst sista färjan men en del sena deltagare fick en väldigt obehaglig överraskning (och en tidig start på tävlingsdagen) vid ankomsten. Men som det står på LAMMs hemsida ”för den som inte vill delta i LAMM under den anda som LAMM representerar finns det andra tävlingar…”
Dagen för första etappen väcktes vi klockan fem av en ensam säckpipeblåsare som mitt i det morgondimmiga tältlägret spelade upp en mycket passande melodi som långsamt dog ut när spelmannen vandrade ut ur lägret. Det var för oss en överraskning och helt underbart och väckningsförfarandet upprepades även i nattlägret under tävlingen.
Vår starttid i A-klassen var 7:00 och vägen till start var snitslad, 1 km. På vägen fick vi kartorna som var blanka men med koordinater angivna. Kontrollerna fick vi själva rita in på tävlingstid efter definitionen som bestod av X och Y koordinat, kontrollpunkt och för vissa kontroller höjdangivelse. Kartan hade för övrigt två sidor. På ena sidan fanns 1:40 000-del och på den andra sidan en mer detaljerad 1:25 000-del. Tanken från arrangören var att lagen skulle grovorientera på 40’-delen och finorientera på 25’-delen. Men eftersom första kontrollen inte fanns med på 25’-delen valde vi att springa på 40’ delen första dagen och gå 25’ delen andra dagen.
Väl framme vid starten väntade förstås en buss på att ta oss till den riktiga starten. Vi var bland de första lagen som kom fram till start där highland cattle passande lugnt betade i sluttningen och vi tänkte att nu får vi väl problem att hålla oss varma i väntan på gud vet hur många bussar men vi blev faktiskt förvånade av det för alla andra självklara startstämplingsförfarandet och det var bara att ge sig iväg. Eftersom vi var tre olika banor som åkt med bussen och alla valde lite olika starttid och det dessutom tog olika lång tid att rita in banan så var detta ett utmärkt spridningssystem. Så äntligen kunde vi lomma iväg mot den första kontrollen, av dagens tolv, någonstans i molnen 2,5 km bort och 350 höjdmeter upp.
Terrängen på Mull var härlig och krävande. Kartan var ett virrvarr av 10 m ekvidistanskurvor och topografin kan liknas vid ett antal stora platåberg som reser sig 400 till 950 m över dalgångarna. Bergen är dock så inskurna av olika vida och djupa sänkor och bäckraviner så att de mer liknar slingrande åsryggar. Underlaget var riktigt sugande. Från första steget var det ett evigt plaskande i totalt vattendränkt lera som hölls ihop av gräs som envist klamrade sig fast i de branta sluttningarna. Om man tänker på en blandning av ängsmark och kärr kommer man nära sanningen, halt och tunglöpt var det i alla fall, men mjukt. Här och var gick berget upp i dagen men stenar var sällsynta. Träd fanns mest som inhägnade granplantager i dalgångarna.
Vid första kontrollen möttes vi av ett skotskt skämt, kontrollplaceringen. Kontrollen hade på en stor flack höjd lagts ner på marken med en sten i för att den inte skulle blåsa bort! Inte nog med att dimman begränsade sikten till ca 20 meter, kontrollplaceringen gjorde att man i det närmaste behövde snubbla på kontrollerna för att man skulle se dem. De låga molnen och kontrollplaceringarna gjorde kontrolltagningen svår, i övrigt handlade orienteringen mest om rolig vägvalsplanering.
Trots svårigheterna kom årets spik redan på andra kontrollen. Kontrollen var en långsträcka som avslutades med en 2 km lång stigning på 450 höjdmeter varav sista km i uppe i molnen. Kontrollpunkten var en liten göl som låg på en avsats i sluttningen. När vi efter en rätt mödosam promenad närmade oss rätt höjd (vi hade höjdklocka med oss) funderade jag på om vi skulle komma höger eller väster om kontrollen. ”Nu är det bara fem meter kvar” ropade Cristoffer bakom mig; jag krängde mig över en liten brant och japp, där var kontrollen. Vilken råröta! Bakom oss lämnade vi en konkurrent som ropade efter sin lagkompis i dimman, de hade regelvidrigt splittrats en bit ner i slänten. Vi riktigt mös när vi vände ner och sprang iväg.
Men flytet håller sällan i sig en hel tävling och på den femte kontrollen kändes det som att tävlingen höll på att ta slut för oss. Från fjärde kontrollen var vårt vägval att springa efter en havsvik, klättra 350 höjdmeter till toppen av en åsrygg och där hitta en markerad höjd. Från höjden var det fin kompassgång ner på andra sidan åsen mot ett bäckslut som utgjorde kontroll. I molnen stötte vi dock på problem. Bristen på sikt i kombination med de stora vidder man vistas i gör att avståndsperspektivet försämras samtidigt som de höjder och andra terrängvariationer man faktiskt ser ter sig mycket större än de är. Vi hittade många markerade höjder på åsen innan det kändes helt rätt. Vi hade kontrollerat höjden och allt stämde, ett annat lag kom också upp efter att uppenbart ha tagit den femte kontrollen och var säkert på väg mot nästa kontroll. Bara att vrida in kompassen och… ”det är inte sant vi har gått kontrakurs” ropade jag till Cristoffer. Förnuftet sade oss att det inte kunde vara sant men kompassen ljuger ju inte har man lärt sig under ett otal orienteringsmissar. Kunde vi ha gått runt i cirkel här uppe på åsryggen och var laget vi såg i själva verket på väg upp mot toppen efter oss? När vi stod still blev vi snabbt kalla i vinden och duggregnet, eller rättare sagt fukten från molnet som kändes som regn i vinden. Fort på med regnjackorna och så gjorde vi ett hopplöst försök att läsa in oss uppe på åsen. Detta var helt lönlöst. Snart blev vi själva osäkra på vilket håll vi kommit ifrån men eftersom vinden troligen blåste från sydväst så valde vi att gå ner på sluttningen i lä på den sluttning vi trodde vi kom ifrån vilket var den norra. Att ta beslutet att gå ner 200 höjdmeter för att läsa in sig efter fem timmars tävlande är inte så roligt så vi försökte hitta möjligheter till inläsning på vägen ner. En bit nedanför vår sista säkra höjd fanns två små gölar och vi enades om att ge det en chans att försöka hitta dessa. Efter en kort promenad längs sluttningen dök något mörkgrått upp i dimman, en sänka, nej en sjö och där borta en till. Vi hade varit rätt hela tiden. Bergarten i sista säkra höjden var så magnetisk att kompassnålen hade vänt sig. Från höjden var det inte så stort problem att hitta bäckslutet och rusiga av lycka sprang vi sedan förbi nästa kontroll men det blev endast en mindre runda och sista tredjedelen av banan gick förhållandevis bra och vi höll skaplig fart. Efter 9 timmar och 45 minuter och 41 km och 2150 höjdmeter (och lika många utförsmeter) mottogs vi av familjerna i nattlägret, hittade en tältplats i det vid det här laget välfyllda nattlägret och värmde oss en smaskig portion frystorkat.
På kvällen och natten härskade knott och åska medan vi samspråkade med tältgrannar och andra svenska lag.
Dag två handlade mest om att ta sig hem, ju förr desto bättre. Vi tillhörde inte tätlagen som ni förstår och fick inte gå ut i jaktstart, skönt förvisso, utan själva stämpelstarta vid självvald tidpunkt.
Något som karaktäriserade den andra dagen var det av någon anledning blygsamma tempot. Maxpulsen andra dagen höll sig på betryggande avstånd från första dagens medelpuls trots enträgna försök att jaga upp lite tempo i kroppen. Trots det blygsamma tempot bjöd även slutdagen på sina äventyr. Den magnetiska stenen slog återigen till (lagom till att vi beslutat springa efter norrpilen i någon kilometer…). Ett uppenbart bra vägval ledde till en kilometervandring i ett tuvigt kärr fyllt med vattenhål och gräs upp till magen (där trodde jag ett tag att vi skulle stanna och av framtida arkeologer tas för keltiska mossoffer). Men vi bjöds också på resans vackraste utsikt när vi efter den sista stigningen från toppen av ett molnfritt (!) berg kunde blicka ut över målområdet 500 höjdmeter ner vid MacLeanklanens nästan 1000-åriga bebodda borg Duart castle med havet och skotska fastlandet i bakgrunden. Synd bara att korten i engångskameran var slut vid det laget. De sista kontrollerna in mot mål tampades vi med ett damlag som jag tror sprang ifrån oss på slutet när vi stapplade upp de sista metrarna mot målsnöret, äntligen!
Familjerna uppskattade frånvaron av träningsbehov under resten av semesterresan.
För den funderar på att pröva denna tävlingsform kan jag varmt rekommendera LAMM, på återseende någongång LAMM!
|
| Klicka på bilderna för att se dem i större format
Förberedelser innan start
Start dag 1, vad väntar idag tro?
Målgång dag 1 tillsammans med några andra elitlag :-)
Tack för idag!
Tältresning
Snart får vi äta...
|
Kartor, vägval, resultat, fler bilder mm
[Tillbaka]
|
