 |
|
|
OLJUDS ARKIV, KVARTALETS KARTTECKEN - STENEN
|
En ny följetong ska precis ta sin början i Oljuds första nummer 1994. Jag tror den är efterlängtad! Vi ska nämligen ta upp en av orienteringens viktigaste beståndsdelar, nämligen karttecknen. Får vi lov att presentera
En svart prick på kartan är oftast en sten (om det inte är en fluglort eller dylikt). En svart prick i skogen är däremot inte ofta en sten.
Vårt karttecken kan vara fältspat, epidot, molybdenglans, homogengnejs eller vanlig gråsten.
Ofast har våra stenar brutits loss från urberget under en eller annan istid. Många har också slipats runda och sköna då de släpats med av ismassan.
Stenens betydelse för orienteraren är olika. Dels beroende på storleken. En liten sten är mest i vägen, medan en stor sten kanske är med på kartan. Finns
det för många stora stenar är det otäckt lätt att villa bort sig, medan en ensam sten kan vara bra som hjälp att hitta rätt.
Ligger alltför många stenar alltför tätt tillsammans försvinner stenen från kartan och ersätts av ett sk. blockterräng.
Svårigheten att skilja en sten från den nätta lilla punkthöjden är nog så svår. På kartan klaras det genom färgen (punkthöjden är en brun prick).
l skogen hävdar många att skillnaden avgörs av lagret mossa på föremålet medan den vetenskapliga allmänheten snart inser att punkthöjden knappast är uppbyggd
av homogen gnejs som många stenar, utan snarare av stubbar, myr-barrisar, träpinnar, jord och gammal bröte.
Jag tog och frågade vår mest lovande dam-senior, Kajsa Källérus om hennes förhållande till stenen.
- Mitt första förhållande till stenen fick jag som barna då jag lekte med Sten Walls dotter. Stenar i annan bemärkelse tycker jag mest är skrovliga, gråa,
tunga och trista. Ibland tror jag att min kurslitteratur är stenar.
Bland stenarna hyser jag dock en förkärlek till den klassiska dubbel-stenen. Dels för att den är tydlig både på kartan och i terrängen och därmed är viktig för mig,
men också för att den är ovanlig. Sten i skon är ju inte heller så skönt.
- En sten man inte kan lyfta, får man låta ligga.
- Vare sig man slår kompassen mot en sten, eller en sten mot kompassen, angår det kompassen.
[Tillbaka]
|
|
|
|
