 |
|
Kurs-dax
Utbildning är A och O inom en förening, för att inte endast ett fåtal skall tvingas
ta på sig vissa arbetsuppgifter p.g.a att ingen annan behärskar dem. En övervägande
del av KFUM har en bakgrund som begränsar sig till kompasskurser (vilka för övrigt ofta
leder åt fel håll). Detta är naturligtvis otillfredsställande och OL-redax har beslutat
sig för att ta itu med detta problem med krafttag.
Vi har anlitat ett antal experter som skall ge oss medlemar större insikt och kunskap
om orienteringen och arbetet omkring den. Läroplanen är upplagd så, att vår expert
sprider sina enorma kunskaper i oljud och ni studerar ingående, har gruppsamtal kring
ämnet och skickar sedan in frågor och önskemål om förtydliganden och dylikt, vilka sedan
besvaras av experten i nästa oljud, då förhoppningsvis även en ny spännande kurs startar.
Nog med dravel, vårt första ämne blir banläggning, någonting som berör oss alla. Vår
första föreläsare är de kände sovjetiske banläggaren Vladimir Palmérovitsch, med tunga
meriter som banläggare vid OK Sibiriens natt-KM 1976 och Stängda Östtyska Mästerskapen
1981.
BANLÄGGNING
Kamrater! Att lägga svåra banor är svårt, att lägga lätta banor är lätt. Att lägga en
enkel bana klarar vilken pappskalle som helst av. Allt man behöver tänka på är att lägga
banorna längs s.k. ”ledstänger”, som löparna kan följa. Exempel på utmärkta ledstänger är
stigar, diken, motorvägar, pipelines, 400-kV ledningar, höga murar (förklaringen till
varför alla DDR:s tävlingar går vid västra gränsen) och större järnvägar. Placera bara
kontrollerna i korsningar mellan något av ovanstående och du får en utmärkt nybörjar-
eller ungdomsbana (se banexempel).
Då är det betydligt klurigare att lägga svårare banor, typ E- eller A-karaktär. Där är
det vår uppgift att göra det så krångligt, jobbigt, plågsamt, eländigt och allmänt
nedbrytande som möjligt för att de förhoppningsvis vältränade elitlöparna skall få nytta
av all sin hårda träning.
Detta är ett svårt men inspirerande jobb, då det är en sån fantastisk känsla att få stå
i målfållan och se hur de totalt utslitna människovraken stapplar och krälar in i mål,
att höra deras rosslanden och skrik, att se läkarlagen arbeta i skift för att hålla de
några timmar tidigare så hurtiga löparna vid liv. När jag ser detta och vet att allting
är MITT verk, då känner jag mig verkligen nöjd och vet att jag har lyckats.
För att nå framgång inom gemet är det några grundregler som absolut måste beaktas,
annars är man chanslös i konkurrensen.
-Kartan MÅSTE vara felritad på alla väsentliga punkter. Om kartan stämmer så förstår ju
alla som vet hur oerhört skickliga dagens orienterare är att det skulle bli ungefär lika
krångligt som att springa på ett elljusspår.
-Avståndet TC - start får ej understiga 6,5 km. Ange dock gärna i inbjudan att avståndet
är 600 m. el. dyl. Detta för att löparna skall tvingas att prestera någonting liknande
ett maxlopp redan innan start.
-Vätskekontroller är bannlysta, dessa akulle ju enbart pigga upp löparna och det är ju
inte meningen. Ange dock gärna på kartan att det finns vätskekontroller, ni skall se
vilken skojig negativ psykisk effekt det får på de stackars löparna då de kommer fram
och upptäcker att där inte finns något drickbart.
-Banlängden får ej understiga 14,5 km och måste alltid vara minst 1,5 x i inbjudan
angiven banlängd. Detta för att minska riskerna för att löpare skall vara fysiskt eller
psykiskt förberedda för tävlingen.
Beträffande bansträckningen så finns det en grundregel som säger att ”Största möjliga
del av banan bör gå igenom mörka grönområden” (Den s.k. SMDABBGIMG-regeln). Detta kan
förefalla självklart för många, men måste ändå poängteras.
Om man händelsevis ej kan hitta ett lämpligt grönområde så skall jag här ge tips om
andra lämpliga terränginslag som kan utnyttjas.
-Mossar, kärr, myrar och andra tunglöpta våtmarker, speciellt användbara på våren då
de är extra blöta och sugande.
-Sjöar. Även dessa är speciellt lämpliga i mars, april då de är belagda med en tunn
förrädisk våris, som kan ge mycket skojiga effekter vid beträdandet av dem
(rekommendera gärna strandkanten som publikplats, det brukar vara uppskattat).
-Stenig blockterräng som nästan ofelbart orsakar vrickningar, stukningar och benbrott
och därmed rensar bort veklingar.
-Långa och svårlöpta uppförsbackar i vargtäta områden, eller branta livsfarliga
nedförslöpor, gärna utrustade med dubbelradig taggtråd mitt i backen där farten är som
högst.
-Mot trafiken på enkelriktade motorvägar (allt för spänningen).
-Kalhyggen, speciellt lämpliga under älgjakten.
Själva kontrollplaceringen är tämligen enkel. Det enda verkliga alternativet är diffusa
hjälpstreckskurvor, punkthöjder eller gränsrösen i detaljfattiga områden eller uppe
i kraftledningsstolpar.
Var även noggrann med att kontrollerna är väl dolda och ej syns på mer än 1,5 meters
håll. Man kan förslagsvis använda granris, ormbunkar, stora stenar eller folkilskna
hundar för att dölja de naturligtvis utslitna och till färgen matta skärmarna. Om inget
av ovanstående är möjligt, återstår ingenting annat än att gräva ner kontrollerna under
jorden.
I övrigt så är det bara att trycka upp kartorna och be någon provspringa för att
kontrollera att skärmarna sitter fel och att kodsiffrorna är tillräckligt slarvigt
skrivna.
Sådär, nu vet ni ungefär hur det går till att lägga orienteringsbanor och ni har kanske
även fått en bakgrund till varför ni gnäller så väldigt på allt efter tävlingarna. Ju
mer ni gnäller, desto nöjdare är nämligen banläggaren.
Lycka till med banläggningen! Och kom ihåg att en E eller A-klass med mer än 25%
fullföljande är att betrakta som ett misslyckande.
OL-Hälsningar
Vladimir Palmérovitsch
[Tillbaka]
|
|
|
|
