Att bli tant. Kärring. Detta ångestfyllda och känsloladdade skede i en orienterares karriär som bara vittnar om att man passerat toppen i livet och är på väg utför.

Även mina tankar har snurrat runt det faktum att man snart inte är huvudklasslöpare längre och visst har jag känt av åldersnojan men efter tre dagars löpning i och runt Ramshyttan är all eventuell bävan som bortblåst och jag kan bara säga en sak: Det ska bli otroligt skönt att bli D35a!

Som avdankad 34åring med trivselvikt och alldeles för tajt tävlingsdräkt av omodernt snitt är steget långt till en 21årings släta hy och lätta kliv. Fast några tävlingsnerver kanske börjar darra i någon stackars ung konkurrent när jag uppenbarar mig med mitt lugn (avsaknad av tävlingsinstinkt) och min erfarenhet. I slutänden har jag dock inte en chans men jag tar det med ro.

Det har sina fördelar att vara äldre och motionär. Visserligen har jag aldrig varit någon riktig elitorienterare men springa – det kunde jag. Fort, snett och utanför kartan. Jag fick aldrig någon riktig ordning på min orientering som ungdom och junior, jag sprang för fort och var för okoncentrerad. Idag går det långsammare, ni skulle bara veta hur sakta man kan springa, men rätt. Äntligen har steget och orienteringsförmågan samma takt. Det är aldrig för sent att lyckas! Jag är bättre sorterad i skallen och sporten fyller en annan funktion för mig nuförtiden. En rolig motionsform när det är fint väder. Vid regn gör jag något annat. Livet består av så många roliga saker!

Läs nyheten på internet: http://kfum.eddata.se/ol/?page=shownews.asp?id=1134

Skrivet av: Kajsa Källérus